Centrums för vetenskapshistoria grundare och förste föreståndare tillika ledamoten av Vetenskapsakademiens X:e klass, professor Tore Frängsmyr, har gått bort 79 år gammal.
Strax efter det att Tore valdes in som ledamot i Kungl. Vetenskapsakademien fick han tillsammans med Inge Jonsson i uppdrag att utreda vad man skulle göra med lokaler som tömts i och med flytten av KVA:s bibliotek. Resultatet blev, med hjälp av generösa donationer främst från Thomas Fischer, att det skulle inrättas ett Centrum för vetenskapshistoria vid Vetenskapsakademien, vilket startade sin verksamhet 1988. Akademiens överbibliotekarie, Wilhelm Odelberg, hade länge närt en tanke om att skapa en institution som på bästa sätt kunde exploatera Vetenskapsakademiens rika samlingar av arkiv, vetenskapliga instrument och en på Stockholms universitetsbibliotek deponerad rarboksamling. Tore blev institutionens förste föreståndare (1988–2006).
Tore gjorde genom sin forskning omfattande insatser för svensk vetenskapshistoria, men även genom att skapa institutioner och etablera internationella nätverk, vilka efterkommande generationer svenska vetenskapshistoriker kunnat dra nytta av. Han odlade flera internationella kontakter genom att på eget initiativ resa ut i världen. Dessa kontakter ledde till olika samarbeten som resulterade i flera konferenser och publikationer. Särskilt kan nämnas att det inför Bolognauniversitetets 900-årsjubileum 1988 skapades en sommarskola i vetenskapshistoria som kom att turnera mellan Bologna, Berkeley och Uppsala och senare även Paris (1988–2006). Där har många unga vetenskapshistoriker från hela världen lärt känna varandra och skolats. Tore var en period även generalsekreterare för International Union for the History of Science (1989–1993).
Tore gjorde likaså viktiga insatser på hemmaplan. Han var redaktör för tidskriften Tvärsnitt från starten (1979–1985) och medverkade även flitigt i dagspressen. Som ett mått på hans ställning i vetenskapssamhället kan noteras att han hade den viktiga rollen som ordförande för Nationalencyklopedins vetenskapliga råd (1986–1996).
Efter att ha undervisat och forskat i Uppsala, utsågs Tore till professor vid Tema Teknik och social förändring i Linköping (1981) innan han fick en personlig HSFR-professur i vetenskapshistoria vid Uppsala universitet (1982–1994). Denna överfördes sedermera till universitetet (1994–2002) innan den genom en storslagen donation av Lisbeth Rausing kunde omformas till den uthålligare Hans Rausing professuren i vetenskapshistoria som Tore innehade i fem år innan han blev emeritus (2002–2007).
Tore var också inblandad i ledningen av ett antal forskningssamarbeten som: Forskningsprojektet Vetenskap-Teknik-Industri, som utbildat 12 doktorander (1996–2006), Forskningsprojektet Stella – svensk modern vetenskapshistoria (1993–1997) och Uppsala universitetshistoria (2001–pågående).
Förutom Vetenskapsakademien blev Tore ledamot av flera akademier och lärda sällskap som t.ex. Ingenjörsvetenskapsakademien och Vitterhetsakademien och American Philosophical Society. Tore var även inspektor för Norrlands nation i Uppsala (2003–2011) ett väl så hedrande uppdrag i hans ögon.
Av hans omfattande bokproduktion bör nämnas avhandlingen Geologi och skapelsetro (1969) och vidare Wolffianismens genombrott i Uppsala (1972; på eng. 1975), Upptäckten av istiden (1976), Framsteg eller förfall (1980), Paradiset och vildmarken (1984), Vetenskapsmannen som hjälte (1984) och Gubben som gräver (1989). Flera verk krävde dessutom nya utgåvor efter hand såsom Idéhistoriens huvudlinjer (1971; 1975; 1992; 2004) med Gunnar Eriksson, Ostindiska kompaniet (1976; 1990), Sökandet efter upplysningen (1993; 2006), Pekingmänniskan: En historia utan slut (1996; 2006) och Alfred Nobel (1997; 2008). Detta gäller även för Tores magnum opus Svensk idéhistoria i två volymer (2000; 2004).
Tore har varit utgivare av ett antal internationella konferens- och symposievolymer som bl.a: Linnaeus: The man and his works (1983), Science in Sweden (1989), Solomon’s house revisited NS75 (1990), Quantifying spirit in the 18th century (1990) med John Heilbron och Robin Rider, Enlightenment science in the Romantic era (1992) med Evan Melhado och Siderius Nuncius & Stella Polaris (1997) med Marco Beretta.
Tore blev också föremål för ett antal festskrifter, där kollegor i Sverige och från runt om i världen villigt bidragit som: Kunskapens trädgårdar (1988), Den akademiska gemenskapen (1998) och Aurora Torealis (2008).
I många år var Tore redaktör för Nobelstiftelsens årsbok, Les Prix Nobel (1988–2005), där alla Nobelpristagarnas föreläsningar och självbiografier finns med. Ett inte alltid lätt uppdrag då pristagarna tenderar att bli om möjligt än mer uppbokade efter att de tilldelats Nobelpriset. Med detta uppdrag hänger även samman uppgiften att på Nobeldagen överlämna diplomen och medaljerna till Kungen att överräcka till pristagarna. Tore har med andra orda haft händerna på fler Nobelpris än de flesta!
Tore var också engagerad i olika grader av organiserat sällskapsliv, där hans talanger som Karl Gerhard-imitatör eller hans grundkurser i surströmmingskunskap kom till sin rätt bland mycket, mycket annat.
Tore efterlämnar hustru och fyra barn med familjer samt vänner och arbetskamrater runt om i världen.